Idag sparkade jag Anorexian i ansiktet

Idag känner jag mig glad inombords för det är permis, men inte bara det. Jag har testat att få ta mig hem kommunalt & helt ensam. 

Jag kan inte beskriva med ord hur stort der här steget är för mig. 

För en person som inte är sjuk & rör sig fritt av ren naturligthet varje dag låter det kanske löjligt och svårt att förstå vad som är så himla märkvärdigt. 

När jag var mycket sjukare, innan min behandling. Var jag för svag för att springa eller utföra fysisk träning, då brukade jag ändå försöka förbänna på det sätt min kropp/mitt hjärta  "orkade". Så varje gång jag åkte tåget hem från Sthlm gick jag alltid av 2 stationer innan slutstation & gick resten av vägen ända hem i ett raskt tempo just för att bränna det-jag-inte-får-prata-om. 

Var jag på stan i södetälje gick jag alltid till & från stan, allt detta för att dämpa ångesten jag hade över min krop & vikt. 

Så att åka ensam nu igen tog mig tillbaka till dem tankarna men jag var stark nog att bemästra dem idag! :))))