En månad innan jag bodde på Mando , i början av december.

Mitt liv & mina tankar var helt annorlunda från nu, idag.

Jag visste att jag hade en sjukdom, en ätstörning. Men kände ofta att jag inte var smal nog att kalla mig anorektiker, och om det var så, då hade jag åtminstone kontroll över anorexian (enligt mig själv). 

Visst jag kunde inte göra så mycket eftersom jag inte hade någon ork, jag kunde inte vistas ute i kylan i mer än 10 minuter innan jag blev svimfärdig. Att åka till en affärer var extremt ansträngande, och fick mig att falla ihop av utmattning och orkeslöshet. Men vad gjorde väl det? Hade hellre kontroll & kände mig smal nog, än full av ångest och olust över mig själv. Sen om det kunde sluta med döden spelade inte någon stor roll, dör man så dör man & hitills hade jag klarat mig "bra", för dö skulle jag inte göra, så smal och uttorkad var jag inte och det skulle jag aldrig bli. 

Uttdrag från dagboken 03/12-13:

"jag önskar att jag fick välja själv för då skulle jag svälta 2-3 gånger i veckan och äta 100-300 kcal de andra dagarna så som jag gjorde innan jag blev inlagd på dropp.Imorgon ska jag inte äta något alls förens mamma börjat tjata, då kan jag inte smita, har jag tur så gör hon inte det. Annars har jag B planer om vad jag isåfall får äta, i de nödfallen"

När jag åkte in till akuten för att min husläkare bett mig pga mitt låga kaliumvärde då tyckte jag bara att allt kändes som en överdrift, herregud vad läkarna överdrev hela tiden!!!!!! Även där på akuten när min puls var extremt låg och mitt blodtryck likaså, även när jag fick dropp & även om jag kände mig svag, var rädd att hjärtat skulle sluta slå, så kände jag inte för att vilja bli frisk eller att tappa kontrollen med att börja äta.

När min läkare sa att hon ville lägga in mig på en avdelning på sjukhuset tills jag fått plats på en ätstörningsklinik, just för att hon var rädd att jag inte skulle överleva en månad till om jag inte började få i mig mer näring, kollade jag bara på henne som att hon inte alls visste vad hon pratade om, & jag vägrade.

Vi kom tillslut överens att jag fick vara hemma över jul & nyår på ett villkor, med uppsyn av mamman & pappan. Påbörja min behandling efter årskiftet, OM jag fick i mig flera näringsdrycker per dag, inte ansträngde mig mer än att vara hemma, tog prover då & då för att kolla till det inre. Även då, trots att jag var rädd för att dö ibland när det kändes som att hjärtat skulle sluta slå , sa en lugnade röst inom mig "allt är bara överdrivet, du kommer inte dö och alla överregaerar bara, så smal är du inte. Du har kontroll över läget & det här är en livsstil du kan leva med"osv......och så blev jag lugn igen & fortsatte mina dagar med Ana , att planera vad jag skulle äta/inte äta, hur jag skulle hälla ut näringsdryckerna när inte mamma & pappa kollade mig.

(OBS!!!! Alla dessa tankar är från sjukdomens starka kraft, en öppnande dörr mot döden och ingenting annat!!!!!!)

Om inte mina föräldar, närmsta vänner & husläkare tvingat mig/stöttat mig till behandling, hade jag inte kunnat skriva denna text & insett att mina dåvarande tankar var dödligt felaktiga, att Anorexian hade total kontroll över mitt liv, att min egna värld att leva/ mitt sätt att tänka hade lett mig raka vägen in till min egna begravning...För jag vet med 100 % säkerhet att jag aldrig lagt in mig själv för att bli frisk & få behandling, inte ens när döden knackat på min dörr, & det är så denna sjukdom fungerar, därför den är så extremt farlig, dödlig!!!

Jag är långt ifrån frisk, mina tankar jagar mig fortfarande & ger mig ångest varje dag, men jag vet iallafall att äta bör man, annars dör man och just nu är det det viktigaste framsteget jag åstakommit :)