För 6 veckor sen, i början av januari.

Packade jag min väska med mjukiskläder & 2 gossedjur samt ett foto på mig & hundarna. Jag hade inga som helst förväntningar eller tankar om vad som skulle ske eller hur det skulle kännas med behandling. 

Jag minns att jag satt i baksätet i bilen med huvudet lutat mot fönsterrutan, jag hade min musik på i hörlurarna och min blick följde vägens rörelse utanför rutan. Det regnade eller var mulet ute tror jag, mina tankar vandrade bort till min egna instängda värld, till min vän Ana. Jag lugnade mig själv med att övertyga mig om att vården på kliniken skulle gå fort till & att när jag fick komma hem igen skulle jag kunna börja med att svälta & kompensera enligt mina regler och rutiner jag var van vid.

Den första tiden inlagd på mando, speciellt det första 2 veckorna var de värsta dagarna i mitt hitills 22 år långa liv. Jag kan inte beskriva med tillräckliga ord hur dåligt jag mådde, allla dessa regler, nya okända människor och framför allt annat... att tvingas börja äta igen!!!! Ångesten som ätstörning gav mig under de veckorna var som knivhugg rakt in i min själ & fick mig att tänka onda tankar "livet är värdelöst, det är ovärt att leva, jag vill inte leva en dag till, jag är inte tillräckligt sjuk för att vara här, jag är inte tillräckligt smal, vad gör jag här?" osv osv..

Jag föstod inte vad jag gjorde på kliniken, vadå? jag var inte ens så sjuk, jag hade allt under kontroll.En lussebulle eller en smörgås om dagen räckte för att leva, inte behövde jag mer för att överleva. Jag var ju inte ens tillräckligt smal för att vara inlagd på heldyngsvården. Kunde ge min plats till någon annan som verkligen var sjuk & smal osv..så gick mina tankar.

Dagarna var ett rent helvete, jag var helt slut efter varje måltid( 6 måltider om dagen) & sov mig igenom de första dagarna, hade ingen ork till att tänka, ingen mun för att le, ingen energi till att öppna ögonen.

Dem sa "släpp kontrollen & lämna över den till oss".

Efter ca 2 veckor syntes ett litet litet ljus ur den mörka tunneln, det fanns en annan väg att gå, dem sa att det var en bättre väg, och sen insåg jag att dem hade rätt och just där den sekunden blev jag mottaglig för hjälp och där började min kamp med ett friskt liv mot anorexian.