Fortsätt kämpa, ge inte upp.
Idag till lunch skulle jag utföra ett test.
Jag skulle gissa & lägga upp den mängd mat på tallriken som jag tror jag behöver få i mig vid en måltid utan någon hjälp av varken mandometer eller behandlare. Jag skulle gissa & äta i den takt jag trodde var en normal äthastighet. Ensam i ett rum skulle jag sitta & äta utan patienter/behandlare.
Detta görs alltid efter ett tag in sin behandling just för att man ska se hur långt in i behandligen man har kommit & vad klarar av.
Tyvärr klarade jag inte alls av att äta ensam, mina ätstörda tankar kom över mig & jag blev genast nojjig över att jag lagt upp för mycket mat på tallriken. Jag hämtade min behandlare som lugnade & försäkrade mig om att jag inte hade för mycket mat på tallriken & hon satt med mig resterande tid så jag kunde äta upp resten av maten.
Efteråt blev jag så besviken på mig själv för att jag inte hade klarat av äta ensam. Jag blev ledsen & det kändes jobbigt att ätstörningen var så stark igen, det som hade känts så bra den senaste veckan. Det kändes hopplöst & som att jag var tillbaks på ruta 1 igen.
Men jag insåg efter en stund att jag inte skulle vara så hård mot mig själv & tänka så negativt.
För typ 2 månader sen åt jag inte mer än en macka om dagen & de med rå dödsångest, inte ens ett salladsblad kändes okej att äta. Nu äter jag mat varje dag, med mer hanterad ångest.
Jag måste fokusera på det positiva & dem framstegen jag faktiskt har gjort istället för allt det negativa.
Det viktigaste av allt är att ALDRIG ge upp hoppet, kampen till det friska & att ha tålamod, mycket tålamod....
Det tar faktiskt inte en månad att bli fri utan det är en lång inviduell process som får ta den tiden den får ta.
Jag vill bli frisk & jag ska bli frisk även om det nu tar ett halvår, ett år eller vad det nu kommer att ta för mig.
En vacker dag kommer jag sitta där på ett fik med en fet jävla bakelse UTAN att ens refkletera över vad den innehåller, vilket ångest den kommer ge mig, hur ovärd den är, vart jag ska spy, hur mycket jag ska träna för att kompensera upp den osv.
Och jag åt faktiskt upp all mat idag även fast det vart så jobbigt med de ätstörda tankarna & nojjan över för mycket mat på tallriken.
Min behandlare berättade för mig i efterhand att den maten jag lagt upp på min tallrik hade stämt överens med så mycket mat jag behöver, så mina mått var rätt satta.
Tummen upp från en yngre mig själv till mig själv i nutid, för att jag fortsätter kämpa!!!
