Från djupet av mitt hjärta älskar jag sagan om ringen trilogin.

Jag kan inte beskriva med tillräckliga ord hur mycket sagan om ringen betyder för mig i mitt liv. Men jag kan med 100 % ärlighet säga att filmerna, soundtracket samt böckerna har räddat mig ett flertal gånger, genom tunga perioder & tragedier.

Peter Jackson, Howard Shore & J.R.R Tolkien ni är dem sanna hjältarna för denna jord, det bästa för mig.

När jag är nere på havets botten, när jag känner att orken är slut & hoppet känns ute då behöver jag bara lyssna på soundtracket/se filmerna eller läsa böckerna så känner jag mig positivt laddad igen.

Det må vara en rikligt påhittad berättelse, men med ett äkta & mänskligt budskap som jag kan relatera till i ALLA kriser i mitt egna liv.

…. "Om Frodo kunde ta sig till mordor klarar jag detta…" brukar jag säga till mig själv.

Alla dessa visa citat,

När jag förlorade min kära bror och kände en djup sorg & tomhet inombords, då kunde jag kolla på scenen med Gandalf & Pippin i Return of the king, där en fin och tapper beskrivning av döden görs. Tolkiens egna tolkning på döden tillsamms med howards shores varma musik; är ett mästerverk utan dess like. 

Scenen fick mig att känna att det var där, vid dem vita stränderna min bror hade hamnat, en plats som inte verkade alltför illa.

"Gandalf - End? No, the journey doesn't end here. Death is just another path, one that we all must take. The grey rain-curtain of this world rolls back, and all turns to silver glass, and then you see it…

Pippin - What? Gandalf?... See what?

Gandalf - White shores... and beyond, a far green country under a swift sunrise."

När jag känner mig illa behandlad eller när hoppet om det goda känns långt bort brukar jag kolla på Sams tal i the two towers, där han pratar till Frodo om hur hemsk världen ser ut men att det finns bra saker där ute som är värt att kämpa för. 

Just nu när jag kämpar för ett friskt liv mot Anorexians onda krafter kan jag återigen relatera till trilogin.

Jag är Frodo & ringen är mina tankar som styrs av anorexian/sauron som jag måste förgöra, innan den/de tar över all makt inom mig & vinner. 

För varje steg jag närmar mig mitt slutmål(mitt tillfrisknande) blir mina tankar tyngre och ondare, allt för att hålla mig kvar, som frodo & ringen, ringen håller hårt om Frodo, speciellt när Sauron blir mer & mer medveten om vad Frodo har för planer, men Frodo kämpar & kämpar för att vara stark & fortsätta sin väg mot ett bättre liv, inte ge upp hoppet.

Min familj , mina behandlare & mina närmsta vänner är den sanna vännen Sam som alltid står vid min sida & hjälper mig upp varje gång jag är svag & vilsen, de får mig att vilja fortsätta kämpa.

Målet är att få slut på min ätstörning, eliminera den från min hjärna , få tillbaka mitt liv igen. I liknelse med Frodo, han kastar ringen i mordors lava & gör slut på sauron, för att få bort sitt lidande & återfår livets ljus igen. 

Jag tror att det är viktigt när man har det svårt & tappat all livslust att relatera sitt liv till någonting annat, något som skiljer sig från den värld man lever i.
Eftersom man har svårt att acceptera det liv man lever just då, kan det kännas lustfyllt att fångas in i en fantasivärld, drömma sig bort till ett fjärran land, eller att kanske hitta styrka & trygghet igenom djuren?
Men varför ? Jo men jag tror att det behövs i svåra stunder, att låtsas att man lever ett annat liv. För det liv man lever inte känns tryggt längre, man vill fly , alla vill fly när det är jobbigt & att hitta styrka i någonting som känns otryggt & jobbigt är väldigt svårt.
Då kan man finna den styrkan i någonting annat, en värld någonstans där fantasin inte kan sätta några gränser, en värld som kan kännas helt galen & påhittad men ändå så äkta. En plats där du på något konstigt sätt inte känner dig så ensam & kan återfinna hopp & trygghet.
Jag har funnit min fantasiplats i sagan om ringen & min trygghet hos mina hundar.

Återigen tänker jag… "klarar Frodo att ta sig till mordor med ringen, ska jag klara av detta"…