I lördags fick jag komma hem på permis & sova för första gången sen min inläggning.

Det var både läskigt & ångestladdat (eftersom ätstörningen har större grepp om en där hemma) men samtidigt såååå skönt att få vara med mina föräldrar & mina hundar igen, äntligen!

En dag närmare friskheten, en dag mindre med Anorexian.

 

Även om det var skönt att få komma hem en stund, att få sova i sin egna säng & kolla på tv hemma (med tvn + sourroundljudet) så räckte kvällen & morgonen precis lagom för mig just nu.

Jag längtade faktiskt tillbaka till mando igen, tillbaka till mitt värmerum & till det gemensamma dagrummet med de andra patienterna och behandlarna.

För just nu är min trygghetszon på Mandos heldygnsvård, det är där jag är som starkast & kan lättast jobba emot demonen i hjärnan, med hjälp av mina behandlare. Det är där jag kan slappna av mer, mer än hemma åtminstone, och bara fokusera på mig själv och min väg mot friskhet.

 

Utanför pågår livet som vanligt, människor åker till sina jobb, kanske väntar på en försenad buss, lagar middag inför kvällen & kanske gör planer inför sin kommande helg, umgås med sina vänner osv.

Det livet är jag inte redo för nu, de måste jag sakta men säkert komma in i så småningom när tiden är inne & jag blivit mycket starkare än vad jag är idag.

 

Men än så länge är jag trygg här på Mando & här vill jag vara tills ätstörningen blivit mer utav en skugga på utsidan än en egen person inom mig,  & som sagt.... "Rom byggdes ju inte på en dag" :)