En bit in i behandlingens värld
Gud vad skönt det är på hotellet !
Det är en helt annan stämning, mycket lugnare och inte 10 000 behandlare som följer dig.
Vi har fönster ut mot världen och kan sätta oss i solen om vi vill under dagen på uteplatsen som finns.
Det känns mer naturligt här nere med allt kring maten osv, ungefär som i en skola där man ska vara ett tag bars tills man har lärt sig allt. Bättre än den verkliga vetskapen om att man faktiskt ligger inlagd på hem för en sjukdom.
Nu när jag har nått den punkten i min behandling då jag börjar må bättre och accepterar att äta alla måltider på någorlunda normalt sätt så känns det så jobbigt att vara där uppe på heldygnsvården. Det kommer in nya patienter rätt ofta. Att se när de nya kommer in har blivit fruktansvärt jobbigt på senaste tiden & faktiskt fått mig att börja backa i behandlingen.
Man ser en ny patient komma in som är i riktigt dåligt skick , det får en att påminna sig om när man kom in & var lika dålig, hur allt var i början & hur hemskt det kändes , hur mycket sjukare ens tankar var då än nu.
Min ätstörning säger också till mig massa dumma saker som tex att "dem är så smala o du är tjock"..."tänk att du såg ut så där men inte längre".." vill du inte tillbaka dit igen där du har all kontroll och din värld"..."fuska och avsluta din behandling när du kan" osv osv .. Helt fel & starka tankar som inte alls får mig att orka kämpa emot.
Därför är jag här nere på hotellet nu & dem säger att det är vanligt att man känner som jag upplever. Därför flyttar dem ner vissa patienter som börjat bli bätte men än inte är redo för dagvård.
Tänk själv ifall du legat på botten i konstant mörker & sedan kämpat dig upp för att känna dig bättre & se ljus.
Så blir du påmind av din omgivning om hur der var där nere i mörkret, det är klart att det drar ner en dit igen.
Även om jag mår mycket bättre än i början av min behandling så är jag en mycket skör tråd & det krävs inte mycket för att jag ska falla tillbaka i gamla vanor, vägen är tyvärr mycket lång.....
