Det pågår ett krig inom mig. Ett krig mellan mig & ana. Ett krig som jag måste vinna. 

 

Ana säger att jag ska gå i trappan för att bränna kcal - jag tar hissen för att trotsa henne. 

 

Ana menar att jag är tjock och värdelös när jag äter - jag äter ändå för att bevisa motsatsen, hellre tjock isåfall och lycklig än smal och förstörd.

 

Ana säger åt mig att välja minsta frukten vid mellanmålet, att inte fylla dl måtten när behandlarna kollar bort - jag tar då den största frukten och häller lite lite extra i dl måtten bara för att inte göra som hon säger. 

 

När ångesten kommer säger ana åt mig att spy för att det dämpar och får mig att må bättre - jag ringer en kompis, spelar mobilspel eller något annat som distraherar mig från att springa till toan/duschen.

 

När jag känner på min kropp & att inte benen sticker ut på olika ställen säger Ana att jag är fet och att det är därför man inte kan känna att benen sticker ut m.m - jag försöker tänka att det är sjukt, det ska inte vara fint att ha ben som syns och sticker ut på kroppen.

 

En kompis/släkting/whatsoever kommenterar "åh vad du ser friskare ut nu, man ser att du inte är lika smal & sjuk" eller... "Vad kul att du är friskare, du har väl gått upp i vikt? det syns, det är mycket finare"...osv... - min ätstörning hör bara orden vikt & smal och drar den slutsatsen att jag är tjock och inte tillräckligt smal längre, säger åt mig att jag är värdelös och att jag borde svälta igen,kompensera o ja allt som hö där omkring - jag försöker säga åt den att personerna som kommenterat inte vill mig något illa utan det dom säger är endast komplimanger som jag borde ta åt mig av på ett positivt sätt och ingenting annat.

 

Att tänka så här har hjälpt mig i min behandling & det trycker ner min sjukdom så mycket.