Det finns inga ord som kan beskriva hur tacksam jag är över tiden på heldygnsvården, hur glad jag är att mina föräldrar & de närmsta,finaste vännerna på jorden tvingade in mig, utan dem hade jag inte levt nu.Vilka sanna Hero's!

3 månader & idag lämnar jag hdv, mina känslor är blandade. Jag är rädd,nervös, lättad glad och återigen otroligt tacksam över behandligen jag har fått, vilken underbar behandlare jag har haft som har lyssnat och stått ut mig mig under all tid,framförallt helvetet i början. Är lite ledsen också eftersom kliniken och alla andra patienter där har blivit som en hel stor familj. Jag har alltid ringt till mando när jag varit jätte ledsen hemma på permissoner, alltid känt mig trygg på kliniken,mer än hemma faktiskt & så har jag träffat så många fina människor.

Jag kom in mot min vilja, helt instängd i mig själv, insocial & orkeslös, uppslukad av anorexian. Jag kommer ut från hdv med förhoppningar om en frisk framtid, min humor är tillbaka, min hjärna fungerar och jag har accepterat att jag måste äta för att överleva.

 

 

Avslutade min sista dag på hdv med en utmaning.

Att fika med min behandlare på fiket alldeles intill södertörns högskola.

Jag är sjukt stolt, för jag tog en blåbärspaj med vanlijsås,latte och jag åt upp ALL paj och drack hela latten. Det kändes helt okej efteråt, jag kanske inte sprang ett segervarv inne på fiket och var dödslycklig men jag är mest stolt och glad över att jag klarade av det och att inga tankar om att kompensera kom upp. 

 

 

 

Nu blir det dagvård, en ny behandlare, nya utmaningar som tar mig ut i det fria..jag är rädd & nervös över allt eget ansvar och att det ska gå fel. Men har det bästa stödet man kan ha från mina vänner som alltid varit där för mig + min familj, så jag ska klara det här har jag bestämt!